Det här är ett inlägg som i viss mån saknar slutsats.
I veckan som gått har jag haft många djupa samtal med M, som är både berest, påläst och bra. Vi har bland annat pratat om att människan alltid är girig. Man blir aldrig nöjd. Man vill alltid ha mer. Varför är det så?
Jag har ett antal gånger ställt mig frågan om man någonsin kan vara 100% lycklig. När jag undrar det så föreställer jag mig att jag en dag ska kunna stanna till på ett vitt trägolv, se mig om i mitt enplanshus, på min man och mina barn och känna att det finns ingen annanstans i hela vida världen, i hela universum och alla mina fantasier som jag hellre skulle vara. Så kan jag fantisera ett tag på hur lyckan ser ut.
Efter ett tag funderar jag på varför jag inte är 100% lycklig nu och inser två saker. Det första är att jag har ett bagage som alltid kommer finnas med mig. Det finns människor som jag alltid kommer att sakna och trots att det inte tjänar någonting till, kommer jag alltid att föreställa mig hur mitt liv skulle sett ut om de varit delaktiga. Det andra jag inser är att det är förbannat tråkigt att bara längta framåt hela tiden. Varför lever jag inte nu? Det är ju nu som spelar roll för min framtid!
Ni vet när man känner att man gjort helt rätt val? Så känns det nu. Vi gillar stora steg.
Jag fick frågan, för inte så längesedan, om jag strävade efter att bli 100% lycklig och jag var tvungen att svara nej. Jag vill visst ha flyktiga stunder då jag känner att ALLT är rätt, men i nästa sekund skulle jag vara uttråkad. Jag vill nog hellre bli tillfredställd, av att t.ex veta att jag rör på mig, att jag kan leva hyfsat lycklig med saknad och tycka att omgivningens skiftande är vackert.
Bra tanke. Jag gillar den. Jag ska tänka lite mer på den, faktiskt.
Jag är arbetslös. Det förvånar mig att jag är inne i en fantastiskt lycklig period av mitt liv. Jag uppskattar allting och springer runt med ett leende mest hela tiden. Självklart, jag vill jättegärna ha ett jobb, men jag är lycklig såhär också. Att bara sitta och filosofera och umgås med fina vänner och en underbar familj.
Det är bra. Jag måste nog sluta tänka i normer. Klart att man kan vara lycklig ändå. Och det finns ju liksom olika sätt att vara lycklig på, right? Det kan inte bara finnas EN väg i livet.