I onsdags åkte jag söderut för att gå på begravning. Det var mycket jobbigare än vad man skulle kunna tro. Jag stannade söderut ett tag och tänkte nya tankar, kände nya känslor. Och jag tog liksom tag i lite gammalt.
Jag brukar tycka att man alltid ska prata om allt. Jag insåg, på min lilla resa, att det behöver man inte alls. Ibland mår alla bättre av att hålla tyst. Ibland får man lov att bara låta saker ligga.
Det finns säkert inte någon som missat den gamla klyschan om att tiden läker alla sår. Det finns säkert inte någon som fortfarande tror på det. I så fall kan jag berätta att det är inte sant. Det blir lättare med tiden och tidvis kan man glömma. Men man läker inte.
Se där, nu blev bloggen personlig ändå.
