En bit från min nya lägenhet (!) byggs ett nytt kvarter. Det ska heta Kvarteret Muffen.
Det var allt jag ville säga.
23 FebHur många sätt kan man le på?
Jag har insett att man inte riktigt behöver läsa all kurslitteratur, eller som i denna kursen, ingen kurslitteratur alls, i princip. Så jag har börjat läsa skönlitteratur istället och det är helt underbart. Just nu läser jag nästan bara uteslutande chicklit, just för att de är så lättlästa. Alla stories är nästan likadana, lite lätt förutsägbara och helt enkelt en perfekt värld att sjunka in i.
Jag har blivit lite kär, faktiskt. I Sophie Kinsella. Eller, Madeleine Wickham som hon egentligen heter. Ni vet, hon som skrivit alla böcker om Rebecka Bloomwood vars historia började med En shopaholics bekännelser, som blev film 2009. Jag läste just ut min andra bok av henne och idag hittade jag, salig av lycka, ett slitet exemplar av En shopaholics bekännelser på biblioteket. Den ska jag alldeles snart påbörja.
Idag läste jag som sagt ut min andra bok av Sophie Kinsella/Madeleine Wickham, Mina hemligheter. På sida 305 står det att Emmas, huvudpersonens, bästa vän Lissy log ”ett deltagande leende”. Hur ser ett deltagande leende ut!? Jag vet hur ett falskt leende ser ut. Jag vet hur ett hjärtligt leende ser ut. Men i min värld visar man deltagande genom huvudnickningar, hummande och det där om att man lutar sig fram lite när man är intresserad. Men hur ser ett deltagande leende ut? Har ni några förslag eller bilder så skriv!
22 FebÄr du för älskad?
Idag hörde jag ett ord som jag nog aldrig hört innan. Kanske har jag hört varianter. Kanske är det ett ord som personen som yttrade det själv hittat på. Egentligen är det ju två ord. Fast hopsatt enligt konstens alla regler. Ordet sönderälskat.
Jag förstår innebörden. Man älskar något/någon så mycket att det slut blir för mycket. Typ. Men jag undrar, kan man älska någon för mycket? Finns det ett sådant tak? Kan man mäta kärlek? Om man kan det, hur vet man om man älskar någon för mycket? Eller om man blir för älskad?
Låter lite roligt i mina öron. Kanske var det bara ett klumpigt uttryck.
19 FebStackars dom
Idag är det fredag och mitt fredagsmys består av lite nylånade biblioteksböcker medan M är på kalas (fest). Inte för att det hade spelat någon roll om han suttit hemma. Han är fortfarande ganska många mil härifrån. I ljuset av detta sa jag lite skämtsamt till min kompis J (alla stora bloggare nämner sina vänner med bara en bokstav, det är sant, jag kan bara inte hitta något exempel just nu) att det ska bli så skönt när jag och M bor tillsammans, för då kommer jag ha stenkoll på honom hela tiden. Faktum är att det nog inte kommer vara så stor skillnad från nu, förutom att jag kan pussa på honom när han kommer hem.
Js svar på detta var i vilket fall ”Stackars sate”. Detta fick mig att tänka på hur jobbiga tjejer är. Humörsvängningar, gråtattacker, svartsjuka, uppmärksamhetsbehov och så vidare. Listan kan göras lång. Och jag är ganska säker på att det inte bara är jag som beter mig på det viset. Killar måste ha ett himmelskt tålamod med sina flickvänner. Något som M också har. Jag hade aldrig orkat med att ha en flickvän! Än mindre mig själv som flickvän.
Ute i den stora världen är det mycket snack om att männen är så jobbiga – det städar inte, diskar inte, går inte ut med soporna, är inga bra pappor etc. Men jisses vad de får stå ut med! Tjejer, det är dags att vi börjar uppskatta de potentiella våldtäktsmännen lite mer [1].
Jag tycker att vi avslutar med en go applåd för alla karlar (och damer, för den delen) där ute som ställer upp för och står ut med sina vackra damer. (Men det skulle kanske inte skada om ni städade ibland. Bara lite då och då liksom.)
[1] Ordentliga källhänvisningar verkar vara svåra att få, men efter lite googling verkar det vara Maria-Pia Boëthius som ligger bakom uttalandet. Hon verkar dock inte vara ensam.
17 FebHos dig är jag stark
Det här är ett inlägg som i viss mån saknar slutsats.
I veckan som gått har jag haft många djupa samtal med M, som är både berest, påläst och bra. Vi har bland annat pratat om att människan alltid är girig. Man blir aldrig nöjd. Man vill alltid ha mer. Varför är det så?
Jag har ett antal gånger ställt mig frågan om man någonsin kan vara 100% lycklig. När jag undrar det så föreställer jag mig att jag en dag ska kunna stanna till på ett vitt trägolv, se mig om i mitt enplanshus, på min man och mina barn och känna att det finns ingen annanstans i hela vida världen, i hela universum och alla mina fantasier som jag hellre skulle vara. Så kan jag fantisera ett tag på hur lyckan ser ut.
Efter ett tag funderar jag på varför jag inte är 100% lycklig nu och inser två saker. Det första är att jag har ett bagage som alltid kommer finnas med mig. Det finns människor som jag alltid kommer att sakna och trots att det inte tjänar någonting till, kommer jag alltid att föreställa mig hur mitt liv skulle sett ut om de varit delaktiga. Det andra jag inser är att det är förbannat tråkigt att bara längta framåt hela tiden. Varför lever jag inte nu? Det är ju nu som spelar roll för min framtid!
Ni vet när man känner att man gjort helt rätt val? Så känns det nu. Vi gillar stora steg.
11 FebJag är den som bankar i bröstkorgen
Kärleken är nere i Skåne ett litet tag och hälsar på. Det tycker vi om.
På söndag är det den 14:e februari och alla hjärtans-dag. Jag blir lycklig när jag tänker på vems trötta ögon och varma kropp jag får vakna upp till. But hey, man kan faktiskt fira dagen utan Kärleken (han är ju med mig) också. En myskväll med familj och vänner, kanske? Det viktigaste att komma ihåg är – choklad. Ingen skillnad från någon annan dag, alltså.
Som ni märker gick det inte så bra, det här med att skriva vettiga saker. Jag är ju inte mer än människa.
10 FebNästan som att virka
Ni ser den där fina kalendern till höger. De dagar så jag skrivit ett inlägg blir datumen rosa. Man skulle kunna göra ett mönster av det, faktiskt. Fast då skulle jag kanske behöva flytta lite inlägg och skriva en del intetsägande saker.
Vad ska jag göra?
(Är fjäril för svårt?)
08 FebNär någon dör
I onsdags åkte jag söderut för att gå på begravning. Det var mycket jobbigare än vad man skulle kunna tro. Jag stannade söderut ett tag och tänkte nya tankar, kände nya känslor. Och jag tog liksom tag i lite gammalt.
Jag brukar tycka att man alltid ska prata om allt. Jag insåg, på min lilla resa, att det behöver man inte alls. Ibland mår alla bättre av att hålla tyst. Ibland får man lov att bara låta saker ligga.
Det finns säkert inte någon som missat den gamla klyschan om att tiden läker alla sår. Det finns säkert inte någon som fortfarande tror på det. I så fall kan jag berätta att det är inte sant. Det blir lättare med tiden och tidvis kan man glömma. Men man läker inte.
Se där, nu blev bloggen personlig ändå.
02 FebDans på mina nerver
Jag tycker om vintern. I början. När det fortfarande är mysigt att det blir mörkt så tidigt, när första snön faller och man kan ta på sig tjocka kläder och göra snöänglar. Jag tycker om tanken på jul. Kyrkorna är så mysiga då. Folk hänger upp julstjärnor i fönsterna och klär träd och balkonger med ljusslingor. Städerna pyntas. Julkrubbor av alla möjliga slag tas fram. Man tittar lite i sina gamla fotoalbum. Fint.
Det blir mörkare och mörkare. Om jag inte minns helt fel vänder det någon gång kring julafton. Då blir det ljusare igen, säger dom. Jag lägger aldrig märke till det. Ganska snart undrar man om grannarna tänkt ha julpyntet kvar ett helt år, och ska det inte sluta snöa snart och varför måste alla affärer spela julmusiken vi hört konstant i flera månader? Inte så fint.
Så jag fick en idé för ett litet tag sedan. Det var nog en sån dag när man sitter hemma och äter ohälsosamt många kanelbullar och undrar varför ingen någonsin skriver brev. När man ser den fallande snön som en personlig förolämpning. – Hade det inte varit underbart om man mindes alla komplimanger man fått? Eller allt roligt ens fina vänner sagt? Allt som gör en glad?
Svaret, bestämde jag mig för, är ”Jo.”
Jag gör en ”Var glad-bok”. När landet ligger som så att grannarna inte bara struntat i att ta ner julbelysningen, utan faktiskt hängt upp lite mer, snön faller inte längre tyst utan skriker både glåpord och könsord, kanelbullarna är slut och alla i huset sjunger unisont ”Hej mitt vinterland”. Då tar man fram sin ”Var glad-bok” och plötsligt fylls frysen av kanelbullar. Finfint.
Än så länge är den dock tom. Vad har ni att komma med?